Turbo!

Och självklart var Turbonegro grymma i måndags, precis som väntat. Och självklart krävdes det ganska mycket viljestyrka av Dixie att inte misshandla alla jävla värmlänningar och övriga bönder som invaderat staden för att se "määrilinn". Seriöst, Leopardtubtopp, vit toppluva och satinshorts? Känns det som en klockren kombo? Hur tänker man när man ser sig själv i spegeln sista gången innan man går hemifrån iförd den outfiten? "Snajsigt, bruden, snajsigt!"?

Peppikaki, peppikaki, peppikaki...

Badoba! Badoba!

Om ni inte känner igen den citerade jullåten ovan kan det ha ett visst samband med att det var jag och kära Luvan som komponerade den förra året. I morgon ska jag hem till samma Luva och fixa julgodis med hennes föräldrar. Får se om hon minns hiten.

Idag har jag och Korven bakat pepparkakor hemma hos M, T och B tillsammans med M, R och Z. Det blev som vanligt de numera klassiska, inte helt politiskt korrekta, mästerverken, men även en del nya pärlor som t.ex. David Hasselhoff modell 80-tal kontra en modernare version, "Knäckebröd med ägg", "Prickig korv", Arnold Schwarzenegger, John Bonham (som förmodligen stavar på ett helt annat sätt, eller kanske till och med heter något helt annat, men ja, ni vet den där grymme-trummisen) bakom sitt trumset, samt samtliga medlemmar ur Rambo Rolfs Orkester.

Jag törs säga att vi har några av världens mest kreativa och begåvade människor som vänner. Oh yeas!

The new black?

Alltså, givetvis vill jag ju helst ha Geraldine Black Coat, men den verkar vara slut. Om den inte skulle gå att få tag på någonstans funkar den blå nästan precis lika bra. Skönt för er va?

Wall Winther Berliner-Mauer

De flesta har kanske vid det här laget hört talas om den fantastiska kärlekshistorien mellan en enkel kvinna från en liten ort i norra Sverige och självaste Berlinmuren. Paret blev t.ex. uppmärksammade av Filip och Fredrik i en säsong av "100 höjdare". Jag hade dock fram till för ett par dagar sedan helt missat deras hemsida. Där skildras förhållandet på ett jävligt fint och avspänt sätt. Jag har valt ut några citat:

"My husband's job was to divide East and West Berlin. He is retired now."

"We've been in love for many years. I was attracted to him ever since he was born. Yes, he is some years younger than me. But neither of us feels that this age difference matters. True love can easily transcend a few years."

"We may not have a conventional marriage, but neither of us cares much for conventions. Ours is a story of two beings in love, our souls entwined for all eternity."

"It was very much a long distance romance as neither of us likes to travel."

Alltså, jag har inte mycket till övers för lyteskomik. Och man ska absolut inte driva med en kvinna som har ett eget giljotinmuseum, men... Jag vet inte. Det är så otäckt och så fint, på en gång.

All I want for christmas...

... is Ida Sjöstedts helt magnifika "Geraldine Blue Coat" som man bland annat kan köpa från designsverige.com
...och ett par Evil Leopard Jeans från hotterthanhell.de
...och en overlockmaskin
...och fred på jorden.

Sen är jag nöjd.

Anyone for salsa?

Hela fredagen, både under praktik och efterföljande fika med Majita, satt jag och försökte planera min kväll. Korven skulle på julfest med jobbet men själv hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hade två semiplaner med MM och E, men inget var helt bestämt och inget kändes hundra.

Så åkte jag hem, chillade vid datorn ett tag (läs; ett par timmar) och började fundera på om jag kanske skulle stanna hemma istället. E skulle på förfest men jag var inte alls sugen, så tanken att stanna hemma för mig själv kändes allt mer lockande. Till slut hoppade jag i mysbrallorna och slängde mig på soffan och började mata avsnitt efter avsnitt av "Sex and the City". Jag var nöjd. Jag var till och med lite stolt över att jag INTE skulle ut, INTE skulle hänga med någon alls, utan bara vara ensam hemma.

Den känslan höll i sig till E sms:ade "Kom igen nu då, nu blir det Kellys!". Genast börjar jag vädra i luften. Sa någon Kellys? På 15 minuter hade jag bytt om, slängt på mig ytterkläderna och hoppat på en buss. Hade jag varit en karaktär i "Sex and the City" hade Carrie nu skrivit en krönika om unga kvinnors desperata behov på bekräftelse och rädsla inför att tvingas erkänna att man tillbringat en fredagkväll ensam. Nu är jag ju som tur inte en karaktär i "Sex and the City" så jag kan istället se det som att jag är en alldeles för social person för att klara att sitta ensam hemma en hel kväll.

Kvällen blev iaf en hit. Efter Kellys blev det efterfest hos F med salsadans, läkarrockar och Anarkafeministkören (nostalgiiiiii). Gårdagen tillbringade jag och Korven i soffan framför "Freaks and geeks". På tal om nostalgi, liksom. Nu ska jag planera en svensklektion för en grupp mycket svaga sjuor, sedan ska jag förbereda en svensklektion för en grupp ganska livliga nior och sedan ska jag... sova?

Grolsch, baby!

Ni förstår ju att det inte finns någon möjlighet att inte fullkomligt avguda en man som köper hem Grolsch till Dixie och ställer i kylen? Och som ringer och säger "Vill du se Sham69 i januari? För då bokar jag biljetter nu!". I love my korv and I cannot lie!

Banjo!

Så här mitt uppe i andra praktikperioden känner jag att det här kan nog bli kul trots allt! Jag har haft några grymma klasser och lärt mig massor av min "handledare". Jag skriver det inom citationstecken för det heter numera lokal lärarutbildare, men eftersom det är så långt slappar jag lite och skriver det gamla ordet. Inom citationstecken för att markera att det inte är korrekt. Där sparade jag allt på bokstäver. Jag är inte dum alltså.

Just nu ser framtiden extra ljus ut eftersom jag i vår blir av med lite "bagage" i form av min praktikkollega. "Kollegan" kommer från öarna och vi kan därför i fortsättningen kalla henne för "Banjo". Banjo är inte bara en mental dvärg, som större delen av klassen, hon är även den tråkigaste, grinigaste varelse jag träffat. Den enda som slår henne på de områdena är hennes bästis i klassen men hon börjar gråta ibland och det förgyller verkligen en grådaskig novemberdag. Underhållningsvärdet blir alltså högre för kompisen.

Efter 3 veckors gemensam praktik kan jag konstatera att ingenting i världen någonsin är tillräckligt bra eller intressant för Banjo. Det enda som duger är Banjos gamla gymnasieskola. Rent allmänt känns det ju lite efterblivet att fortfarande leva på minnet av sin gymnasietid. Borde man inte nu släppt det lite grann? Liksom testat att gå vidare med sitt liv? Kanske få lite nya intryck. Det känns särskilt efterblivet att leva på minnet av en tid då det roligaste som hände var att en mörkhyad klasskamrat bar en t-shirt med texten "Blond och smart". Banjo vek sig nästan dubbel av skratt vid minnet av denna skojsiga anekdot. Vad jag gjorde behöver vi inte prata högt om.

För att riktigt få er att greppa vilken nivå av idioti vi talar om här kan jag delge er delar ur ett av våra givande samtal senaste veckan:

B (Banjo) - "Var köper muslimerna sina sjalar egentligen?"
SD (Super-Dixie) trött - "Jag vet inte..."
B - "För jag har liksom aldrig sett några sjalar på H&M."
SD - "Eeh, nej... Jag tror ju inte att det kanske är just H&M som är störst i branschen. Det finns ju andra affärer i världen..."
B - "Jag har aldrig sett en sjalaffär."
SD - "Nej, men du kanske inte riktigt hänger i rätt neighbourhood då..."
B- "Nej, jag är ju inte så modeintresserad."
SD skjuter sig i huvudet.

Ovanstående är helt sant. Förutom det där med att Super-Dixie sköt sig i huvudet. Men det var inte långt ifrån att även det slog in. Ni förstår kanske vilken tur det är att Banjo ska byta praktikplats? Ni förstår kanske att tanken på det är det enda som får Super-Dixie att orka? Jag tänkte väl det.

Nu ska jag ta tag i min fredagkväll. Det här håller ju inte. Skål, Banjo!