Det finns inte mycket jag hatar mer än "studentikosa aktiviteter". Människor som inte har något bättre för sig än att fjanta runt i fula overaller störa oss normala människor som faktiskt har ett liv! Detta är väl knappast något nytt, så jag ska inte fördjupa mig i det, men...
...just nu är jag så innerligt, genuint, förbannad! Jag fick för någon vecka sedan information från min nya studentkår. Jag valde den mogna taktiken att lägga pappren åt sidan och förneka att jag måste ha något med mongona att göra. Idag tog jag upp papprena igen (vad gör man inte för att få ta en paus i städandet?) och jag blir så jävla arg... Varför i hela världen ska jag betala 300 pix till ett gäng mongon bara för att få tentera?
Hela systemet är ju så jävla dumt. Kårobligatoriet borde avskaffats för länge sedan (och styrelserna borde skjutits!). Jag vill inte ha något att göra med grupper som arrangerar jävla nollningsaktiviteter! Jag får panikångest! Varför måste de vara så jävla käcka? Varför måste de använda putslustiga smeknamn på sig själva (exv. Gudphaddrarna)? Jag kräks! Jag vill strypa de jävlarna som är ansvariga för utskicket ifråga.
Jag behöver ingen jävla lekledare för att lära känna mina kursare! Eftersom jag bara läst lösa kurser hittills har jag blivit bortskämd och trodde att det var möjligt att själv ta ett jävla initiativ till en simpel pubrunda, jag visste inte att det krävdes flera månaders planering. Det är ju patetiskt...
Sedan undrar jag också om det finns något sätt att slippa få hem Spionen, jag har fått hem den i två år nu (de slutade liksom inte skicka den när jag slutade plugga senast) och kan på basis av detta konstatera att det är världens mest ointressanta tidning, producerad av den mest inkompetenta samling människor världen någonsin skådat!
Bra dag? Ja, det var det...
torsdag 23 augusti 2007
tisdag 21 augusti 2007
lördag 18 augusti 2007
Neje!
Jag skulle aldrig sagt något, nu står det plötsligt 1-1. Jävla Boråsare, vad skulle ni med och göra?
Åhåhå!
Jajamensan, det verkar vi ha gjort också!! Kommit tillbaka alltså.
Egentligen skulle vi suttit på Jeffrey's nu, och kollat på matchen och druckit någon öl med de andra skabben, men det bidde inte riktigt så. Hamnade hos kära vännerna D&H igår och grillade och spelade sällskapsspel till klockan 6 på morgonen, så när vi väl stöp i säng kvart i 7 var vi inte riktigt sugna på att sätta klockan på 9 som vi tänkt... Istället har vi sovit halva dagen o lagat mat resten av halvan och nu måste vi ut och dela ut Cinemateketprogram och hinner inte kolla på matchen. Det får bli radio för oss.
Får se om det blir något Henriksberg-häng för oss ikväll. Jag känner mig riktigt sliten, men sen är det ju den där Umeå-vännen som är i Göteborg på besök så man kanske måste ge sig ut i vimlet ändå? Ujujuj...
Egentligen skulle vi suttit på Jeffrey's nu, och kollat på matchen och druckit någon öl med de andra skabben, men det bidde inte riktigt så. Hamnade hos kära vännerna D&H igår och grillade och spelade sällskapsspel till klockan 6 på morgonen, så när vi väl stöp i säng kvart i 7 var vi inte riktigt sugna på att sätta klockan på 9 som vi tänkt... Istället har vi sovit halva dagen o lagat mat resten av halvan och nu måste vi ut och dela ut Cinemateketprogram och hinner inte kolla på matchen. Det får bli radio för oss.
Får se om det blir något Henriksberg-häng för oss ikväll. Jag känner mig riktigt sliten, men sen är det ju den där Umeå-vännen som är i Göteborg på besök så man kanske måste ge sig ut i vimlet ändå? Ujujuj...
måndag 13 augusti 2007
GAIS?
"Vi kommer tillbaka, vi kommer tillbaka"
(hoppas ni förstår att det är den gamla Nacka Skoglund-dängan det nynnas på här)
(hoppas ni förstår att det är den gamla Nacka Skoglund-dängan det nynnas på här)
Far Out!!
Far Out West-kalasandet i helgen blev en jättehit! Det kanske inte lockade lika många besökare som Way Out West (skiljde väl en sisådär 15500 besökare), men jag är tämligen säker på att det var tusen gånger skönare stämning. Eftersom jag jobbat natt hela helgen missade jag det mesta av kalasandet, men jag hann hänga på Far Out i några timmar i lördags i alla fall. Mannen min tillbringade i stort sett hela helgen där.
Spektaklet ägde rum bakom Observatoriet i Slottskogen. Efter en hel del traskande i höga backar och på slingriga småstigar kom man fram till det lilla festivalområdet. En liten scen var uppställd. Ett par soffor stod utställda mitt ute i skogen. Vid en stor grill stod några små barn och grillade marshmallows (som de sedan krängde för en krona styck). En liten bit bort stod en dj under ett partytält och spelade skivor. Överallt var det glada människor.
Jag hann inte se så många band, men det lilla som hanns med var riktigt bra. Vi möttes av ett skönt countryband när vi först kom dit och sedan rullade det på i den stilen. Rätt som det var stod där också ett gäng punks som jammade lite mellan banden. Allt var väldigt avslappnat. Bäst av det jag hann se var ett gäng killar som ställde sig mitt bland publiken och började spela bl.a. saxofon och ståbas och tillsammans, på rungande Göteborgska, sjöng "Bara om min älskade väntar". Väldigt rörande...
Det finns bilder, och kanske till och med en liten film, att lägga upp, men ni vet ju hur bra det brukar gå när jag lovar sånt...
Spektaklet ägde rum bakom Observatoriet i Slottskogen. Efter en hel del traskande i höga backar och på slingriga småstigar kom man fram till det lilla festivalområdet. En liten scen var uppställd. Ett par soffor stod utställda mitt ute i skogen. Vid en stor grill stod några små barn och grillade marshmallows (som de sedan krängde för en krona styck). En liten bit bort stod en dj under ett partytält och spelade skivor. Överallt var det glada människor.
Jag hann inte se så många band, men det lilla som hanns med var riktigt bra. Vi möttes av ett skönt countryband när vi först kom dit och sedan rullade det på i den stilen. Rätt som det var stod där också ett gäng punks som jammade lite mellan banden. Allt var väldigt avslappnat. Bäst av det jag hann se var ett gäng killar som ställde sig mitt bland publiken och började spela bl.a. saxofon och ståbas och tillsammans, på rungande Göteborgska, sjöng "Bara om min älskade väntar". Väldigt rörande...
Det finns bilder, och kanske till och med en liten film, att lägga upp, men ni vet ju hur bra det brukar gå när jag lovar sånt...
I natt jag drömde
Inatt drömde jag att jag hade en stor fest, ett födelsedagskalas minsann. I stort sett alla jag känner var bjudna. Vi befann oss i en stor lokal nånstans och jag hade visst valt ett lite annorlunda upplägg på festandet. Jag hade nämligen placerat ut mängder med små sybord i lokalen. Sedan fick alla gäster sätta sig vid varsitt bord med en symaskin och sy något fint. Jag tyckte det var hemskt mysigt.
...sedan kom ett gäng pensionärer och körde ut oss, det visade sig att det blivit något strul med bokningen... Osis.
...sedan kom ett gäng pensionärer och körde ut oss, det visade sig att det blivit något strul med bokningen... Osis.
söndag 12 augusti 2007
Ehhrrmmm...
Min fräcka punkdude har senaste halvtimmen hunnit lyssna både på Mauro Scocco och Tommy Nilsson. Är det läge att bli orolig nu?
P4 tappar det
Missa inte det spännande reportaget ikväll om"hur det känns att åka längdskidor på barmark i ett dygn". Allvarligt?
fredag 10 augusti 2007
Napoleon Dynamite
Jag har ju helt glömt att skriva om den underbara film vi såg för några veckor sedan. Napoleon Dynamite. Inte alls en ny film, men jag har inte vågat se den för jag har hört så mycket dåligt om den. Inte ens mannen min hade sett den (han hade den självklart, men hade inte hunnit se den...). Gah, jag ångrar verkligen att jag inte sett den tidigare.
Filmen handlar om en lite... eeeh... udda kille vid namn Napoleon Dynamite. En udda kille med ganska vanliga problem. Som vanligt vill jag inte säga så mycket om filmen, jag vill att ni ska se den, se den, se den! Jag kan dock säga att den delvis hamnar i samma kategori som några av mina favoritfilmer exv. "Welcome to the Dollhouse", "Gretchen" och "Happiness". Ni vet, så där riktigt ångestdoftande filmer. Man vrider sig i soffan när man kollar på dem, men samtidigt kan man inte låta bli att älska dem för de är så otroligt träffsäkra och skickligt gjorda.
På ett sätt skiljer sig dock denna film från ovan nämnda. Egentligen kanske jag inte borde avslöja det, men ni som inte sett den och inte vill veta hur den slutar får väl sluta läsa här helt enkelt.
En av de bästa sakerna med både "Welcome to the dollhouse" och "Gretchen" är att de slutar om möjligt ännu mer ångestigt än de börjar. Det börjar på noll och sen jobbar de sig liksom bara neråt. Det kommer aldrig någon knight in shining armour och räddar dem. De släpper inte ur hårknuten, tar av sig glasögonen, slänger på sig en tokfin klänning som bara råkade hänga i garderoben och glider in på skolbalen för att motta sportkillarnas lystna blickar. Nej, allt slutar i misär och elände och det är så jävla bra.
"Napoleon Dynamite" slutar inte i misär. På så sätt påminner den mer om exempelvis "Little miss Sunshine" som också den får en att vrida sig i soffan och vilja skrika högt, men som sedan vänder och får ett riktigt fint slut. Att ångestfilmerna kan delas in i två kategorier så här får mig givetvis att fundera över vilken jag föredrar.
En del av mig föredrar helt klart den första kategorin. Det känns befriande och modigt att en film inte slutar lyckligt. Att den skildrar elände från början till slut och att det inte finns minsta tillstymmelse till vändning. Man slipper de där alltför vanliga krystade och sjukt förutsägbara sluten.
En annan del av mig föredrar lika självklart "Napoleon Dynamite"- och "Little miss Sunshine"- varianten. Happy endings. Dels för att jag helt enkelt är en ganska blödig filur som rent allmänt mår ganska kass när filmer slutar illa. Dels för att dessa filmer är så bra och man känner så mycket för karaktärerna att man verkligen vill, vill, vill att de ska gå bra för dem.
Man skulle nog kunna säga att känslo-Dixie gillar ångestfilmer med lyckliga slut (alltså, inte sötsliskiga slut utan mer "weirdo träffar ett annat weirdo"-stilen) medan den delen av mig som vill se bra film kanske mer uppskattar de riktigt ångestiga filmerna. De som verkligen vågar. Den delen av mig kan förstå varför mina nya bästisar måste vara olyckliga.
Det är lite som den där filmen vi såg för ett tag sedan som jag inte alls minns namnet på. Den var ganska dålig men lite användbar just nu. Den handlade om en snubbe som helt plötsligt hörde en berättarröst som beskrev allt han gjorde, tänkte och kände. Poängen var i alla fall att han mot slutet insåg att han var tvungen att dö för det var så berättelsen skulle bli bäst. Skulle han (dvs huvudkaraktären i berättelsen) överleva skulle hela historien förlora sin poäng. Hans liv var värt mindre än berättelsen. Lite så är det. Fast inte "på riktigt" som det var för snubben i den filmen.
Mina nya bästisar, huvudkaraktärerna i ångestfilmern, kanske måste lämnas kvar i sin ångest för att storyn fullt ut ska hålla? För det är väldigt svårt att hålla toppnivå på en svår och deppig film och ändå lyckas med ett happy ending. Det blir lätt lite b och kan förstöra intrycket av resten av filmen. Fast om jag tänker så borde ju de filmer där man lyckats med detta ("Napoleon..." och "Little miss...") vara bättre än de som spinner vidare på ångesten ("Welcome to...." och "Gretchen") och det tror jag inte att jag vill "skriva under på".
Nu känner jag att det blev väldigt virrigt här. Dessutom bråkar datorn med mig. Jag får inte se texten jag har skrivit. Grattis alla ni som försöker följa med i ett resonemang jag inte ens kan läsa igenom själv.
Det är bäst jag lämnar datorn och fortsätter organisera alla instruktionsböcker vi har här i huset. Oh yes, nu är det helg!
Filmen handlar om en lite... eeeh... udda kille vid namn Napoleon Dynamite. En udda kille med ganska vanliga problem. Som vanligt vill jag inte säga så mycket om filmen, jag vill att ni ska se den, se den, se den! Jag kan dock säga att den delvis hamnar i samma kategori som några av mina favoritfilmer exv. "Welcome to the Dollhouse", "Gretchen" och "Happiness". Ni vet, så där riktigt ångestdoftande filmer. Man vrider sig i soffan när man kollar på dem, men samtidigt kan man inte låta bli att älska dem för de är så otroligt träffsäkra och skickligt gjorda.
På ett sätt skiljer sig dock denna film från ovan nämnda. Egentligen kanske jag inte borde avslöja det, men ni som inte sett den och inte vill veta hur den slutar får väl sluta läsa här helt enkelt.
En av de bästa sakerna med både "Welcome to the dollhouse" och "Gretchen" är att de slutar om möjligt ännu mer ångestigt än de börjar. Det börjar på noll och sen jobbar de sig liksom bara neråt. Det kommer aldrig någon knight in shining armour och räddar dem. De släpper inte ur hårknuten, tar av sig glasögonen, slänger på sig en tokfin klänning som bara råkade hänga i garderoben och glider in på skolbalen för att motta sportkillarnas lystna blickar. Nej, allt slutar i misär och elände och det är så jävla bra.
"Napoleon Dynamite" slutar inte i misär. På så sätt påminner den mer om exempelvis "Little miss Sunshine" som också den får en att vrida sig i soffan och vilja skrika högt, men som sedan vänder och får ett riktigt fint slut. Att ångestfilmerna kan delas in i två kategorier så här får mig givetvis att fundera över vilken jag föredrar.
En del av mig föredrar helt klart den första kategorin. Det känns befriande och modigt att en film inte slutar lyckligt. Att den skildrar elände från början till slut och att det inte finns minsta tillstymmelse till vändning. Man slipper de där alltför vanliga krystade och sjukt förutsägbara sluten.
En annan del av mig föredrar lika självklart "Napoleon Dynamite"- och "Little miss Sunshine"- varianten. Happy endings. Dels för att jag helt enkelt är en ganska blödig filur som rent allmänt mår ganska kass när filmer slutar illa. Dels för att dessa filmer är så bra och man känner så mycket för karaktärerna att man verkligen vill, vill, vill att de ska gå bra för dem.
Man skulle nog kunna säga att känslo-Dixie gillar ångestfilmer med lyckliga slut (alltså, inte sötsliskiga slut utan mer "weirdo träffar ett annat weirdo"-stilen) medan den delen av mig som vill se bra film kanske mer uppskattar de riktigt ångestiga filmerna. De som verkligen vågar. Den delen av mig kan förstå varför mina nya bästisar måste vara olyckliga.
Det är lite som den där filmen vi såg för ett tag sedan som jag inte alls minns namnet på. Den var ganska dålig men lite användbar just nu. Den handlade om en snubbe som helt plötsligt hörde en berättarröst som beskrev allt han gjorde, tänkte och kände. Poängen var i alla fall att han mot slutet insåg att han var tvungen att dö för det var så berättelsen skulle bli bäst. Skulle han (dvs huvudkaraktären i berättelsen) överleva skulle hela historien förlora sin poäng. Hans liv var värt mindre än berättelsen. Lite så är det. Fast inte "på riktigt" som det var för snubben i den filmen.
Mina nya bästisar, huvudkaraktärerna i ångestfilmern, kanske måste lämnas kvar i sin ångest för att storyn fullt ut ska hålla? För det är väldigt svårt att hålla toppnivå på en svår och deppig film och ändå lyckas med ett happy ending. Det blir lätt lite b och kan förstöra intrycket av resten av filmen. Fast om jag tänker så borde ju de filmer där man lyckats med detta ("Napoleon..." och "Little miss...") vara bättre än de som spinner vidare på ångesten ("Welcome to...." och "Gretchen") och det tror jag inte att jag vill "skriva under på".
Nu känner jag att det blev väldigt virrigt här. Dessutom bråkar datorn med mig. Jag får inte se texten jag har skrivit. Grattis alla ni som försöker följa med i ett resonemang jag inte ens kan läsa igenom själv.
Det är bäst jag lämnar datorn och fortsätter organisera alla instruktionsböcker vi har här i huset. Oh yes, nu är det helg!
Planet Terror
Hej och hå, vad bra den var! Jag trodde aldrig den skulle ens kunna mäta sig med Death Proof, men ujujuj... Det är bra nära. Två riktigt bra filmer. Synd att inte publiken verkar fatta det riktigt, då hade de kanske gjort flera liknande projekt.
Dessutom blev jag sjukt sugen på att göra film av den enda fejktrailern de visade (i USA visade de en före första filmen, två emellan filmerna och en efteråt, tror jag). "You messed with the wrong mexican!"... Vilken replik. Jag vill att det ska bli en riktig film. Nu.
Häftigaste i sommar; slutscenen i Death Proof.
Näst häftigast i sommar; När Cherry "fixar" så gänget kan springa till helikopetrarna.
Dessutom blev jag sjukt sugen på att göra film av den enda fejktrailern de visade (i USA visade de en före första filmen, två emellan filmerna och en efteråt, tror jag). "You messed with the wrong mexican!"... Vilken replik. Jag vill att det ska bli en riktig film. Nu.
Häftigaste i sommar; slutscenen i Death Proof.
Näst häftigast i sommar; När Cherry "fixar" så gänget kan springa till helikopetrarna.
torsdag 9 augusti 2007
Överaskelse
Pratade med mannen precis. Han var glad. Han hade ringt sitt jobb för att påpeka att hans provanställning gått ut. "Nämen, vad bra att du påminde mig. Då är du fast anställd nu och så ska du ju ha dubbel lön den här månaden", blev svaret...
Klart han ska! Han är ju världens finaste korv. Nu ska jag laga Fransk potatis- och musselpanna till min arbetande man. Sen drar vi på bio. Så kan man också spendera sista dagen på semestern.
Klart han ska! Han är ju världens finaste korv. Nu ska jag laga Fransk potatis- och musselpanna till min arbetande man. Sen drar vi på bio. Så kan man också spendera sista dagen på semestern.
Far Out West!
Ja, och sen vill jag uppmana alla att bojkotta den där svindyra skiten Way Out West i helgen och istället gå på gratisfestivalen Far Out West imorgon. Också den i slottskogen. Det kommer bli skitkul, och om ni verkligen vill kan ni ju alltid gå på båda! Även om Far out... givetvis kommer bli bäst! Och det säger jag inte alls för att vi känner några som ska spela. Nej, nej...
Gårdagen
Gårdagen spenderas först med syster och systerdotter, lilla skruttluvan. Det var varmt och klibbigt med fuktigt i gräset eftersom det regnat tidigare, så det blev inte så mycket busande ute som vi hoppats. Sen när Luvan gick lös på legot hemma var jag tvungen att åka (translation; synd om mig). Trevligt var det i alla fall, och lilla Luvan är sötast i hela världen. På riktigt.
Efter Luvbesök drog jag, mannen och hans bror ut till svääärfar och badade och åt hemskans god fisksoppa och blåbärspaj. Hängde lite med mannens farmor också. Hon är bäst.
Idag är planen att jag ska städa ur en massa skåp och lådor eftersom jag är mitt uppe i en omorganiseringsperiod här hemma, men det verkar gå segt. Bäst att jag lägger på ett kol dock, för jag måste vara klar innan mannen kommer hem. Då är det bråttom att äta och slänga sig på bussen och åka in till stan och kolla in "Planet Terror". En kvinna får sitt bem amputerat och ersätter det med ett automatvapen. Seriöst, kan det bli bättre?
Efter Luvbesök drog jag, mannen och hans bror ut till svääärfar och badade och åt hemskans god fisksoppa och blåbärspaj. Hängde lite med mannens farmor också. Hon är bäst.
Idag är planen att jag ska städa ur en massa skåp och lådor eftersom jag är mitt uppe i en omorganiseringsperiod här hemma, men det verkar gå segt. Bäst att jag lägger på ett kol dock, för jag måste vara klar innan mannen kommer hem. Då är det bråttom att äta och slänga sig på bussen och åka in till stan och kolla in "Planet Terror". En kvinna får sitt bem amputerat och ersätter det med ett automatvapen. Seriöst, kan det bli bättre?
Hahaha
På P3 frågade de precis vad man föredrog, av the Smiths och the Cure. Hallå? Nog för att the Cure är riktigt bra, men är det inte lite löjligt att ens ställla den frågan? the Smiths är ju, änna, det största någonsin. Förutom Perkele då.
måndag 6 augusti 2007
Goda grannar
Våra nya grannar har flyttat in medan vi var borta. Vi möttes av en liten blond tjej i 7-årsåldern i trappuppgången. Skönt, tyckte jag, med småbarn hemma blir det inte mycket fester. Det var innna jag såg klistermärket på dörren.
"Support your local Hell's Angels..."
De har bott här i max 3-4 dagar. Det gäller ju att prioritera, vad är viktigast i nya hemmet liksom? Det här känns som början på en underbar vänskap. Eeeh...
Ha!
Det ringde en snubbe från "ett utbildningsföretag som heter 2,0" precis. Det samtalet var en rätt skön egoboost;
-"Vi erbjuder hjälp att få ett högskoleprovsresultat som du är nöjd med"
-"Jag är redan nöjd med mitt resultat"
- "Vad är ditt bästa resultat?"
- "1.9"
- "Jaha... Hur många gånger har du skrivit provet?"
- "En gång"
-"Jaha. Du kanske har en speciell utbildning som du vill komma in på, som vi kunde hjälpa dig med?"
- "Jag är redan antagen till det program jag vill gå."
-"Jaha. Då får jag väl önska dig lycka till då."
-"Vi erbjuder hjälp att få ett högskoleprovsresultat som du är nöjd med"
-"Jag är redan nöjd med mitt resultat"
- "Vad är ditt bästa resultat?"
- "1.9"
- "Jaha... Hur många gånger har du skrivit provet?"
- "En gång"
-"Jaha. Du kanske har en speciell utbildning som du vill komma in på, som vi kunde hjälpa dig med?"
- "Jag är redan antagen till det program jag vill gå."
-"Jaha. Då får jag väl önska dig lycka till då."
Bilder
Och bilder ska komma upp, både från Roskilde och Buller. Tycker bara det är jobbigt att göra saker i normalt tempo. Jag lägger hellre upp dem om några veckor när ingen bryr sig längre (för det gör ni nu, bara så att ni vet).
Där ser man
Så fick vi uppleva en solig festival i år också! Augustibuller var mestadels varmt, soligt och skönt. Ett gäng regnskurar, men inget som avskräckte oss Roskilde-survivors.
Känns väldigt skönt att vara hemma nu. Ryggen gör ont. Håller på att bli förkyld, men solen skiner och jag är ledig ända till fredag kväll. Det är skönt.
Festivalen var i det stora hela bra, jag hade väldigt roligt stundtals, hysteriskt roligt, till och med, några sena nätter, men... Jag vet inte riktigt vad det är, men det känns som att det nog var mitt sista buller. Fast man vet ju aldrig. I år kändes det som att medelåldern var ovanligt låg (det var med andra ord mestadels oldies som blivit avskräckta av "sommarvädret" som huserat i Sverige senaste veckorna). Det bidrog ju en del.
Sen var första natten riktigt jobbig, vid 5-tiden på natten var jag helt övertygad, fullt och fast, om att jag skulle åka hem dagen efter. Sen gick jag och la mig, somnade och dagen efter kändes allt liiite bättre. Sen repade jag mig framåt kvällen och resten av tiden blev bra, bra.
Kanske jämför jag i år för mycket med Roskilde, kanske har jag blivit gammal, kanske är jag bara bitter eller så beror det helt enkelt på att jag inte riktigt ser tjusningen med bajspunkare längre. Antingen är det så eller så är jag bara sur för att någon snodde våra stolar, som jag släpat hela vägen hemifrån, redan första natten. Så kan det också vara.
Augustibuller 2007 får 3 Dixie-huvuden i betyg. Det är inte så jävla bra med tanke på att jag upplevt buller som verkligen sprängt den där maxgränsen på 5 huvuden. Om någon undrar så får Roskilde 2007 4 Dixie-huvuden. Utan regnet hade det varit 5. Leran var okej, regnet var riktigt jobbigt.
Hade varit sjukt fränt om jag varit teknisk nog att lägga in de där huvudena på riktigt också. Ska jobba lite på det (alltså, det ska jag ju inte, men jag säger det så att ni blir lite imponerade och tror att jag är en sådan där typ som tycker om att lära mig saker och så).
Känns väldigt skönt att vara hemma nu. Ryggen gör ont. Håller på att bli förkyld, men solen skiner och jag är ledig ända till fredag kväll. Det är skönt.
Festivalen var i det stora hela bra, jag hade väldigt roligt stundtals, hysteriskt roligt, till och med, några sena nätter, men... Jag vet inte riktigt vad det är, men det känns som att det nog var mitt sista buller. Fast man vet ju aldrig. I år kändes det som att medelåldern var ovanligt låg (det var med andra ord mestadels oldies som blivit avskräckta av "sommarvädret" som huserat i Sverige senaste veckorna). Det bidrog ju en del.
Sen var första natten riktigt jobbig, vid 5-tiden på natten var jag helt övertygad, fullt och fast, om att jag skulle åka hem dagen efter. Sen gick jag och la mig, somnade och dagen efter kändes allt liiite bättre. Sen repade jag mig framåt kvällen och resten av tiden blev bra, bra.
Kanske jämför jag i år för mycket med Roskilde, kanske har jag blivit gammal, kanske är jag bara bitter eller så beror det helt enkelt på att jag inte riktigt ser tjusningen med bajspunkare längre. Antingen är det så eller så är jag bara sur för att någon snodde våra stolar, som jag släpat hela vägen hemifrån, redan första natten. Så kan det också vara.
Augustibuller 2007 får 3 Dixie-huvuden i betyg. Det är inte så jävla bra med tanke på att jag upplevt buller som verkligen sprängt den där maxgränsen på 5 huvuden. Om någon undrar så får Roskilde 2007 4 Dixie-huvuden. Utan regnet hade det varit 5. Leran var okej, regnet var riktigt jobbigt.
Hade varit sjukt fränt om jag varit teknisk nog att lägga in de där huvudena på riktigt också. Ska jobba lite på det (alltså, det ska jag ju inte, men jag säger det så att ni blir lite imponerade och tror att jag är en sådan där typ som tycker om att lära mig saker och så).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)