Napoleon Dynamite

Jag har ju helt glömt att skriva om den underbara film vi såg för några veckor sedan. Napoleon Dynamite. Inte alls en ny film, men jag har inte vågat se den för jag har hört så mycket dåligt om den. Inte ens mannen min hade sett den (han hade den självklart, men hade inte hunnit se den...). Gah, jag ångrar verkligen att jag inte sett den tidigare.

Filmen handlar om en lite... eeeh... udda kille vid namn Napoleon Dynamite. En udda kille med ganska vanliga problem. Som vanligt vill jag inte säga så mycket om filmen, jag vill att ni ska se den, se den, se den! Jag kan dock säga att den delvis hamnar i samma kategori som några av mina favoritfilmer exv. "Welcome to the Dollhouse", "Gretchen" och "Happiness". Ni vet, så där riktigt ångestdoftande filmer. Man vrider sig i soffan när man kollar på dem, men samtidigt kan man inte låta bli att älska dem för de är så otroligt träffsäkra och skickligt gjorda.

På ett sätt skiljer sig dock denna film från ovan nämnda. Egentligen kanske jag inte borde avslöja det, men ni som inte sett den och inte vill veta hur den slutar får väl sluta läsa här helt enkelt.

En av de bästa sakerna med både "Welcome to the dollhouse" och "Gretchen" är att de slutar om möjligt ännu mer ångestigt än de börjar. Det börjar på noll och sen jobbar de sig liksom bara neråt. Det kommer aldrig någon knight in shining armour och räddar dem. De släpper inte ur hårknuten, tar av sig glasögonen, slänger på sig en tokfin klänning som bara råkade hänga i garderoben och glider in på skolbalen för att motta sportkillarnas lystna blickar. Nej, allt slutar i misär och elände och det är så jävla bra.

"Napoleon Dynamite" slutar inte i misär. På så sätt påminner den mer om exempelvis "Little miss Sunshine" som också den får en att vrida sig i soffan och vilja skrika högt, men som sedan vänder och får ett riktigt fint slut. Att ångestfilmerna kan delas in i två kategorier så här får mig givetvis att fundera över vilken jag föredrar.

En del av mig föredrar helt klart den första kategorin. Det känns befriande och modigt att en film inte slutar lyckligt. Att den skildrar elände från början till slut och att det inte finns minsta tillstymmelse till vändning. Man slipper de där alltför vanliga krystade och sjukt förutsägbara sluten.

En annan del av mig föredrar lika självklart "Napoleon Dynamite"- och "Little miss Sunshine"- varianten. Happy endings. Dels för att jag helt enkelt är en ganska blödig filur som rent allmänt mår ganska kass när filmer slutar illa. Dels för att dessa filmer är så bra och man känner så mycket för karaktärerna att man verkligen vill, vill, vill att de ska gå bra för dem.

Man skulle nog kunna säga att känslo-Dixie gillar ångestfilmer med lyckliga slut (alltså, inte sötsliskiga slut utan mer "weirdo träffar ett annat weirdo"-stilen) medan den delen av mig som vill se bra film kanske mer uppskattar de riktigt ångestiga filmerna. De som verkligen vågar. Den delen av mig kan förstå varför mina nya bästisar måste vara olyckliga.

Det är lite som den där filmen vi såg för ett tag sedan som jag inte alls minns namnet på. Den var ganska dålig men lite användbar just nu. Den handlade om en snubbe som helt plötsligt hörde en berättarröst som beskrev allt han gjorde, tänkte och kände. Poängen var i alla fall att han mot slutet insåg att han var tvungen att dö för det var så berättelsen skulle bli bäst. Skulle han (dvs huvudkaraktären i berättelsen) överleva skulle hela historien förlora sin poäng. Hans liv var värt mindre än berättelsen. Lite så är det. Fast inte "på riktigt" som det var för snubben i den filmen.

Mina nya bästisar, huvudkaraktärerna i ångestfilmern, kanske måste lämnas kvar i sin ångest för att storyn fullt ut ska hålla? För det är väldigt svårt att hålla toppnivå på en svår och deppig film och ändå lyckas med ett happy ending. Det blir lätt lite b och kan förstöra intrycket av resten av filmen. Fast om jag tänker så borde ju de filmer där man lyckats med detta ("Napoleon..." och "Little miss...") vara bättre än de som spinner vidare på ångesten ("Welcome to...." och "Gretchen") och det tror jag inte att jag vill "skriva under på".

Nu känner jag att det blev väldigt virrigt här. Dessutom bråkar datorn med mig. Jag får inte se texten jag har skrivit. Grattis alla ni som försöker följa med i ett resonemang jag inte ens kan läsa igenom själv.

Det är bäst jag lämnar datorn och fortsätter organisera alla instruktionsböcker vi har här i huset. Oh yes, nu är det helg!