Roskilde

Det finns en jävla massa att säga om Roskilde, men hela festivalen kan sammanfattas med orden "lera" och "grymt". Då menar jag "grymt" i positiv bemärkelse alltså. Leran var en pain men förutom torsdagen då det regnade non-stopp (inte godis alltså, utan vanligt regn fast oavbrutet) så var det inte så himla farligt. Mina fina röda gummistövlar räddade mitt liv, och jag har allvarliga funderingar på att låta förgylla dem. Det skulle vara fint.

Leran var ett jävla gissel, som sagt, just där vi bodde var den bara någon decimeter, men på andra ställen gick den nästan över stövelskaftet (på riktigt!) och när det dessutom regnade så jävligt på torsdagen blev det som ett hav av regnvatten som liksom flöt omkring på lervälling utan att kunna sjunka in. Jorden kunde inte suga upp mer vatten.

Men vill höll modet uppe och var tappra och efter regn kom baske mig sol! Efter helvetestorsdagen höll det upp. Det regnade kanske en halvtimme på lördagen men inget alls på fredagen och söndagen var riktigt solig! Det var alltså två riktigt soliga och fina dagar under hela ferstivalen. Söndagen då vi kom och sedan söndagen en vecka senare, sista festivaldagen. Fint resväder.

Gah... det finns så mycket att berätta, men samtidigt ingenting, för inga av de spexiga anekdoterna är det minsta intressanta för någon som inte var där, och alla dråpliga situationer är helt omöjliga att återge så här.

Det blir liksom inte samma sak när man försöker beskriva känslan av att vara med i ett gammalt tv-spel och korsa omöjliga hinder (lerhav) och krossa fiender (äckliga danskar som vägrar prata engelska fastän deras språk är obegripligt), man får inte riktigt känslan av hur enorm en Buggi-burger är även om man måttar upp och beskriver, interskämt är ju dömda från början och så här i efterhand är det också svårt att förstå att vi kunde ha så roligt åt den dumma norskan i campet bredvid. 18-åringen som ville berätta för mig som sitt hårda liv, alla sina spännande erfarenheter och som beklagade sig för att hon inte kom ihåg mer av Norges nationalsång än "Heja Norge"...

Vad jag däremot kan berätta är att jag hade väldigt roligt och att Roky Erickson var, precis som väntat, det bästa på hela festivalen. Förmodligen det bästa jag sett i mitt liv. Det var fan stort. Jag blev till och med lite tårögd där en stund. Fast det kommer jag självklart förneka om någon skulle konfrontera mig med denna information. Man har ju en hård image att upprätthålla.

Inte lika hård som Patte dock. Tur det, för mina fötter hade aldrig överlevt vad hans fick utstå.
Mohaha.