Kära släkten

Imorgon ska jag bege mig till hemstaden med min syster och lilla luvan. Mormor fyller 75 år så det vankas ansträngda leenden och torra småkakor. Lovely! Jaja, blir i alla fall trevligt att träffa mor, syster o luvan. Systern och jag har dessutom lite planer på att ta ett tidigare tåg till hemstaden så vi hinner träffa vår far innan kalasandet drar igång. Ska även passa på att träffa en gammal kompis som jag träffar alltför sällan när jag är hemma. Det blir ofta så när man åker hem (även om jag inte alls har långt till hemstaden så blir besöken alldeles för få och utspridda), man försöker trycka in så mycket som möjligt. Men det blir nog fint.

Mindre fint är att min stackars man haft jätteont i magen sedan i lördags natt. Först trodde jag det var något han ätit, vi grillade ju faktiskt kyckling, men ingen av oss andra har mått dåligt och dessutom borde det väl gått över nu i sådana fall? Idag var han hemma från jobbet och jag har bestämt att om det inte blir bättre ikväll ska jag släpa iväg honom till vår vårdcentral imorgon bitti. De har öppen läkarmottagning mellan 8-11 och jag har fått insiderinformation från en sköterska som säger att det i stort sett aldrig är några längre väntetider om man är där tidigt. Nu vet jag ju att personer som jobbar inom vården samt med någon form av hantverk har en helt annan tidsuppfattning än oss vanliga dödliga, but still...

Ikväll var jag väldigt nära att ge mig ut i vimlet (kanske inte så mkt vimmel på en tisdagskväll, men ni fattar) men jag orkar verkligen inte. Typiskt, för jag har varit sugen på en utekväll i en vecka, minst. Vännerna H och A kom hit lite spontant idag med stora jätteschäfern Feylon (han vill inte vara anonym) och försökte få oss med ut. Men den gubben gick inte! Istället fick de beundra de fina stora, stora bilderna på Bob och Debbie som vi äntligen fått upp i vardagsrummet, efter att kära M så fint ramade dem för oss. Nu; Entourage!