Kontaktsökande

Vi har en kvinna här i grannskapet som skulle kunna beskrivas som... lite udda! Damen i fråga är rutn 60 år gammal och går, sommar som vinter vad jag förstått det hittills, iklädd en mintgrön vindtygsjacka modell formlös, med ett snöre käckt åtdraget i midjan. Under vintern bär hon fräna snow joggers (av vissa felaktigt kallade snow-joggings) och sådana där jeans som bara tanter över 55 får köpa och som får alla rumpor att anta en frän v-form (ungefär sådana som du ville betala mig för att ha på mig till ett SUF-möte i gymnasiet, söstra mi) samt en sportig toppluva. Idag hade hon poppat till sig lite och bar någon form av knälång variant på jeansen och luvan hade hon lämnat hemma. I övrigt var hon sig lik.

Det intressanta med denna donna är inte hennes klädstil, den är ju ändå ganska representativ för den lite lätt efterblivna grupp som hon kan tänkas representera. Det intressanta med henne är istället hennes fantastiska sociala förmåga (inte heller det unikt för gruppen, i och för sig). Jag har åkt på samma buss som denna paranta dam ett antal gånger det senaste året och varje gång har hon varit inblandad i någon form av intermezzo. Det kan vara allt från harmlösa tvångsinteraktioner med oskyldiga medresenärer till något så dramatiskt som hetsiga diskussioner med förskolelärare som låter 5-åringar sitta ner (huvaligen, ungarna borde lära sig att hålla balansen eller så kunde de väl stannat hemma? Ingen ordning på någonting).

Idag äntrade hon så återigen scenen när jag stod och väntade på bussen. Hon släntrade in i kuren (det regnade så det var så där trångt och mysigt i busskuren) och tittade sig omkring innan hon valde ut sitt första offer. Till slut föll lotten på en blond tonårstjej i IFK-tröja som fick frågan "jobbar du här i närheten?". "eeeh, nej" svarade bruden förvirrat. Den retarderade fortsatte då med sin ettriga, nasala stämma att ställa totalt irrelevanta frågor om livet varpå bruden svarade enstavigt och lite nervöst.

Efter ett tag inser tanten att här blir minsann inga barn gjorda så hon spanar runt efter nästa offer. En äldre man tittar sig nervöst omkring och försöker tat undkomma, men det är försent. bestämt stegar hon fram till honom och fäller den mest underbart desperata isbrytaren någonsin "Var du på Liseberg igår?". Behöver jag säga att mannens svar var något förvirrat? Vid det här laget smiter jag ut ur busskuren för att ringa/komma undan och missar fortsättningen på samtalet. När vi gått på bussen hamnar jag dock bakom damen och hennes nya bundsförvant och hör henne fråga om det "blir bra att vi sätter oss här?" varpå mannen mumlar "joo, jaa...". jag fnissade och smet bak i bussen.

Summa sumarum; i mitt kvarter bor en lustig men lite otäck tant. det är roligt när hon terroriserar andra, men kommer hon i närheten av mig börjar jag hyperventilera.

Nu; Bert!