Nej, nu får det faktiskt räcka med Sing-a-long-ältande, men det jävla programmet påverkar min hjärna långt mycket mer än jag vill erkänna. I och för sig kanske det blir svårt att förneka efter den här bloggsviten. Damn. Det här inlägget kommer i alla fall snart halka in på Dixie och förhoppningsvis genom det lämna Sing-a-long till sitt öde.
David Batra berättade i alla fall i lördags att han var det enda barnet som "blivit befriad från blockflöjtsundervisningen". Det fick mig ooooosökt att tänka på när min mamma, i ett tillstånd av extrem desperation bör tilläggas, mutade mig med att jag skulle få sluta ta de förhatliga blockflöjtslektionerna om hon fick klippa mitt hår.
Att klippa Dixies hår, vid denna tid, var minst sagt ett jävla projekt. Oavsett hur lite Dixie-mamman kapade på luggen (efter att hon fångat mig, det ingick i stort sett alltid ett visst jaktmoment) slutade det alltid, undantagslöst, med att jag, fullkomligt rosenrasande, gallskrek "Jag ser ut som en pojke!". Lovely!
Om någon undrar så kan jag meddela att min mamma fortfarande tycker om mig. Otroligt men sant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker mycket om dig Dixie. Minns du när du själv klippte luggen på vischan. Tre barn + två vuxna satt och åt sin mat utan att andas, vi vågade inte. Men gossen i församlingen kom med en förlösande kommentar. Vi kunde svälja ner vår mat och få ner axlarna från haknivå. Fundera på P:s kommentar. Kram ungen.
Ha, jag kommer ihåg tillfället, men inte vad han sa...
Skicka en kommentar