Ett känslomässigt farväl

Igår såg jag och mannen allra sista avsnittet av Gilmore Girls. Någonsin. Vår relation till Gilmore-flickorna är något överdrivet känslosam och jag skyller det helt på mannen eftersom han förra sommaren fick den lysande idén att vi skulle se alla tidigare avsnitt eftersom han är ett landsortsmongo som levt med skogs-tv hela livet och därför inte följt denna eminenta serie.

Sagt och gjort, under några veckors tid satte vi i oss 6 (eller var det 7?) säsonger à 22 avsnitt (45-minutare, inte sådana där fjantiga 30 minutare) av denna lysande serie. När man ser så många avsnitt under kort tid blir man lätt lite överdrivet engagerad. Jag ser absolut inget fel i att vi har delat upp stämmorna i signaturmelodin mellan oss och varje gång självklart faller in i vår roll (och med en förbaskat fin inlevelse också, särskilt från mannens sida), men att vara arg en hel kväll för att Lorelei och Luke är så jävla fjantiga känns lite... overkill kanske.

Igår kväll var det så dags för det sista avsnittet, behöver jag säga att det var en stor stund för oss? Inte ska jag sitta här och avslöja hur det gick, men aaaah.... Jag är så nöjd! Så nöjd! Det var så vackert! Jag säger som mannen sagt cirka 300 gånger under denna dramatiska resa "Åh, vilken kille han är, den där Luke!"... Jag har svårt att tänka mig ett bättre slut (även om det syddes ihop rätt snabbt där mot slutet) men det känns självklart ändå ganska vemodigt.

Vad ska vi titta på nu? Vi har ju såklart fortfarande Desperate Housewives, Weeds, Entourage, Nip/Tuck, Heroes, Dallas, Lilla Huset På Prärien (Dixie), Kalla fötter (Dixie), My name is Earl (mannen) och lite smått och gott, men jag kan inte hjälpa att det känns tomt. Risken finns att vi blöir tillräckligt desperata för att börja ladda svenne-tv ("Lost", "24", etc.)...

Jag är lite sugen på en roadtrip för att hitta Stars Hollow (någon timme utanför New York, det är väl bara att finkamma?) och äntligen få träffa Taylor, Kirk, Babette och resten av the gang. Tänk att få kika in på miss Pattys dansklasser, att få gå på ett av Taylors town-meetings, att se Babette slå ut med armarna på det där karaktäristiska sättet och få sätta sig ner med Kirk och en gång för alla skriva ner hans CV...

Aaah... Vilken dröm.