Underligheter

Nu har alla fyllt i den här listan så nu är det väl dags att jag gör det också. Svårt är det, för jag är ju som alla vet en högst normal individ som inte pysslar med så mycket underligheter, men nåväl...

1. Jag har en sjuklig besatthet av ordning och reda och får en enorm kick av att organisera saker, främst s.k. "viktiga papper". På grund av detta har jag under åren byggt upp ett ganska imponerande arkiv över mitt liv. Allt organiseras i pärmar med klara och tydliga register. Jag har kvar alla kontoutdrag min bank skickat till mig sen jag var en liten knodd i högstadiet. Som ni säkert förstår är det väldigt ofta jag får användning av dessa massiva arkiv.

Den dag jag hittade mannens högar med oorganiserade viktiga papper var som julafton och födelsedag på samma gång eftersom eftersom jag visste att det innebar många timmar för mig med pärmar, register, häftapparat, hålslag, markeringspennor och mappar!

(Min hobbyanalys av detta säger att jag helt enkelt tycker om att leka vuxen. Det är förmodligen också därför jag njuter av att betala räkningar, då får man lägga pannan i djupa veck och sucka så där vuxet och missnöjt)

2. Jag är besatt av kål i alla dess former och tycker på fullaste allvar att det inte finns något godare snacks att tugga på än rå kål (helst vit). Vill man festa till det lite kan man doppa den i ngn form av syrlig dipp alternativt sötsursås. På riktigt.

3. För att vara totalt omusikalisk har jag en onormalt hög musikproduktion. Jag komponerar egna visor varje dag, ofta finner jag dem själv så catchy att jag nynnar på samma trudelutt i månader. Två bra exempel på detta är hitsen "Jag är söt" och "Peppikaki". Extremt trallvänliga låtar. Visorna handlar oftast om saker som försiggår i mitt rafflande liv (exempelvis att mannen är söt när han borstar tänderna), man kan säga att jag lever i en musikal.

Bonus kuriosa; När jag var i 9-års åldern spontankomponerade jag och min kusin en låt en sen sommarkväll nere vid Kyrkgölen och jag minns fortfarande exakt hur texten gick: "Känner havet mot min kind, doften av svenska sjöar i mina lungor, om kvällen myggorna sticks, men jag är glad ändå, för det är ju trots allt sommar, och Carola är min idol". Lite bristande logik här och var, men ändå (eller kanske just därför?) ganska snarlik en schlagertext.

4. När jag var liten och såg en rullstolsburen person kunde jag ibland sucka av avund eftersom handikappade människor slapp gymnastiken i skolan. Sedan fick jag alltid dödsångest och trodde att jag som straff för min hemska tanke skulle råka ut för en olycka så jag var alltid tvungen att säga något i stil med "Vad enormt, fantastiskt, sjukt tacksam jag är att jag har min friska kropp" för att kompensera. Sedan fick jag givetvis ångest vid tanken på att den rullstolsburna skulle höra mig och tro att jag hånade henne. Jag var ett mycket neurotiskt barn.

5. När jag var 5-7 år var jag livrädd för att det skulle börja brinna hemma, eftersom jag i mitt sovrum hade en lampa som var gjord av ngn sorts flätad halm (sjukt snygg, förstås). Detta ledde till att jag varje kväll tänkte ut en plan för hur jag skulle ta mig ut ur rummet om det började brinna och vad jag skulle ta med mig. Vanligaste resultatet var; hoppa ner från loftsängen, slita åt mig ett par Min Häst, några gosedjur (oftast Lisa, Bettil, Isbjörn och Alfons), hoppa upp på skrivbordet och därifrån hoppa ut genom fönstret samtidigt som jag ryckte åt mig min PcPal. Tanken att helt enkelt lämna rummet genom dörren slog mig aldrig.

6. När jag var mellan 6-8 döpte jag, min syster och våra dåvarande styvsyskon en gammal flaska till "Den kletiga flaskfarfadern". Jag undrar fortfarande varför.

Bonus kuriosa: Jonna, jag och styvsyskonen hade också en väldigt underlig bild av hur fräcka kids betedde sig, vår tolkning (tror nog det var det faktum att storasyster börjat med engelskundervisning i skolan kombinerat med barnprogrammet "Barnens detektivbyrå" som var roten till den) bestod i att vi hasade omkring med broarna till våra Brio-järnvägar under fötterna (de var rullskridskor) och utropade "Oh my god" gång på gång.

Bubblare: Ibland när jag sträcker på mig tror jag själv för en kort sekund att jag får ett epileptiskt anfall och börjar leta efter magneten att aktivera vagusen med. Mitt jobb har sjukt fin inverkan på mig.

Egentligen ska jag här skriva upp 6 personer som ska fortsätta utmaningen, men det skiter jag i och hoppas helt enkelt att de som vill fyller i listan ändå.