Nu brinner det i Köpenhamn...

Vad ska man säga om Köpenhamn egentligen? Det känns som att man borde vara där och inte sitta här som en annan... jag vet inte... gammal sosse? Samma gamla dubbelsidiga känslor som alltid vid sådana här händelser. Först och främst blir jag jävligt arg så klart, och känner mig matt när jag hör alla puckon uttala sig, men sen känner jag också en jävla glädje för det är faktiskt hur häftigt som helst att så många människor brinner så mycket för en sån här sak! Det är hur häftigt som helst att tusentals människor samlas för att kämpa för ett litet hus.

Jag förstår precis varför männen med makt inte kan låta huset vara. Det är skrämmande för den danska makteliten, det är skrämmande för hela Europas, hela västvärldens, maktelit att ett sånt här hus finns. En byggnad, en rörelse, en samling människor som inte kan kontrolleras. Människor som gjort något utan att fråga om lov, något som fungerar utan statlig inblandning, utan tillstånd och regler. Det är klart att de blir rädda, herregud, inser ni vilka vibbar det här kan ge? Folk skulle ju kunna få för sig att det finns ett annat sätt att leva, att man inte måste underordna sig och falla in i en färdig hjärndöd mall. Vojne, vojne.

Kanske är läge att tacka mina kära föräldrar för att de uppfostrade mig som de gjorde, så jag slapp bli en hjärndöd flytande fisk. Tackar.