Göteborgs Filmfestival 2007

Här kommer en något så när genomtänkt sammanställning över det bästa, det sämsta och annat som gjort intryck på mig under Göteborgs Filmfestival 2007.

Genomgående bästa:
"Gretchen" - Rolig men även oerhört ångestskapande film om en ung tjej som har klara problem med sina kärleksrelationer. Mycket bra skådespel av samtliga inblandade, framför allt Gretchen själv (Courtney Davis) men även hennes far och männen som drabbas(!) av hennes intensiva uppvaktande. I programmet jämfördes den med "Welcome to the Dollhouse" som är en av mina favoritfilmer och det de har gemensamt är (förutom de extremt illasittande och pastelliga kläderna) just den där riktigt svidande ångesten! Man mår riktigt dåligt stundvis och sitter och skruvar på sig. Det är inte bara oerhört skickligt utan även modigt att dra det så långt som man gör. Jag älskar den!

Mest feel-good, största lyckoruset:
"Linda, Linda, Linda" - Det sista jag såg under årets festival och en lysande avslutning! Filmen handlar om ett gäng söta japanska skolflickor som startar ett band. Jävligt trallvänligt och ger en sån där toknöjd känsla så man sitter och ler fånigt i stort sett hela filmen igenom. Ett stort plus också för att kärleksreaktionerna fick extremt litet utrymme. Det fanns en del kärlekskranka pojkar, men de dissades ganska omgående och det blev heller inget tårdrypande, romantiskt slut när tjejerna "insåg sitt misstag" som i alla andra liknande filmer. No romance, just punkrock!

Mest tänkvärt:
Comrade Pedersen - Norsk film om en gymnasielärare som under 70-talet blir politiskt aktiv och tillsammans med likasinnade arbetar för en väpnad revolution i Norge. Filmen följer gruppen under ett par år och skildrar den kommunistiska rörelsens "uppgång och fall", samt hur detta påverkar individerna i gruppen. Den är stundtals lite läskig och man blir både motiverad att engagera sig mer och samtidigt avskräckt eftersom filmen skickligt pekar på vänstergruppers vanligaste svagheter. Som jag skrivit tidigare håller jag inte med om slutsatsen huvudpersonen drar i slutet, men fram till dess är filmen riktigt bra och mäktiga körer och arkivklipp gör sitt för att påverka stämningen.

Blodigast/brutalast:
"Ex Drummer" - tänk er Trainspotting fast utan humorn och betydligt mer brutalt, högljutt, blodigt och skitigt. Våldtäkter, brutal misshandel, misskötta barn och en allmän dekadens hela filmen igenom. Mådde riktigt dåligt efter att ha sett den här filmen och även om det enklaste vore att bara avfärda den kan jag inte riktigt göra det. Missade utfrågningen av filmskaparna efter filmen eftersom vi hade ett tufft schema, det hade varit väldigt intressant annars.

Sämst:
"Destricted" - Sju konstnärer och filmare har gjort varsin kortfilm på temat sex och pornografi och ut kom något fullständigt ointressant och riktigt dåligt. Larry Clarks bidrag var det enda som höll måttet under korta stunder men det urartade snart även det. Genomgående kan man säga att alla filmer hade behövt kortas ner ordentligt och att vissa skulle utgått helt. Det räcker inte med nakna kroppar, man måste ha något att säga också. Har aldrig sett så många människor lämna en biosalong under pågående film, och dessutom så respektlöst genom att slå i dörrar och prata på väg ut. Det säger en del om filmen.

Slutligen kan jag konstatera att trots en del bottennapp har de filmer jag sett i år varit genomgående bra och festivalen i sin helhet får klart godkänt.