Äckliga, vidriga skitungar!

Igår hade mannen med sig Aftonbladet när han kom hem från jobbet. Vi läser aldrig den tidningen, eller någon annan kvällstidning heller för den delen, men igår fick man "Smala Sussie" på dvd när man köpte filmen och det kunde man ju inte tacka nej till. Jag bestämde mig för att slöläsa tidningen lite och slog upp den på mittuppslaget och började läsa.

Det var länge sen jag blev så förbannad. Artikeln jag hamnade på handlade om en liten pojke, Joel, som har en njursjukdom som gör att hans ansikte är väldigt svullet och "plufsigt". Eftersom vi lever i den vidrigaste av världar innebär detta givetvis att han under hela sin skolgång blivit mobbad av sina äckliga klass"kamrater". Det räckte med att se bilderna av lilla Joel och hans stackars föräldrar för att nosen skulle bli snorig och ögonen fuktiga. Jag blir så oerhört arg, och rädd för framtiden, när jag läser sånt här. Finns det ingen gräns? Hur kan man ge sig på någon så där? Och hur fan kan det få pågå i flera år utan att någon gör nånting?

Min första tanke var; Joel och hans familj borde flytta in i vårt filmrum och så kunde han få hemundervisning coh slippa träffa barn för de är i regel ondskefulla! Min nästa tanke var; hur fan ska man våga skaffa barn när de gör så här mot varandra? Det känns som att alternativen är att de blir mobbade eller mobbare och jag skulle inte kunna leva med något av det. Min tredje tanke handlade om min älskade lilla systerdotter som ju faktiskt redan finns (till skillnad från mina framtida barn). Om någon är det minsta elak mot henne så dräper jag dem. På riktigt. Och jag dräper deras föräldrar och all personal på skolan (det lär ju ganska fort eftersom man drar ner på personalen på skolorna hela tiden). Sen tänkte jag också att jag kanske borde bli lågstadielärare istället för gymnasielärare för då kan man liksom fånga upp det där mycket mer. Det ska jag inte bli, men tanken slog mig i alla fall.

Jag säger inte att jag själv alltid varit världens snällaste person, speciellt inte när jag var yngre, men det var inte så här då. Kanske var det lugnare på min skola än på andra platser, eller så var jag väldigt bra på att blunda för det jag inte ville se, men "på den tiden" fanns det någon form av gräns. Hemmet var en form av fristad. Nu fortsätter mobbningen där genom sms, msn och olika communitys. Nu sprids nakenbilder, som tagits med mobilkamera i duschen, på internet. De bilderna finns där för evigt.

Jag köper inte skitsnacket om att man inte kan göra något för självklart kan man det. Man måste det! Inte en enda unge ska få inbillas att hon eller han är något annat än fantastisk!

Nu ska jag ge mig ut i snöstormen, och ser jag en enda unge som ser kaxig ut ska jag mula honom tills han gråter!!